Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer, klockan fyra i 
oktober. Strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen av halvhjärtad 
husmanskost och löven ligger klistrade mot marken. Gråvita skyar, tandläkarväder, 
nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan, och nyponbuskar, nypon-
buskar, hela vägen nyponbuskar ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag 
den jag är nu. Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka, sagan om ett uppror, 
drömmen om en högre höjd, ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles, och 
stjärnorna som glittrar och ingen jävel når mig nånsin mera. En enda ambition att få 
brudarna från Berga att skratta eller gråta och rymma över taken. Bort  från regelboken, 
stöveltrampet, tegelväggen, la isla bonita och dom brandgula stolarna man staplar på 
varandra. Parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan, ett stort steg för betongen 
och den rotlösa känslan som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken och gitarren 
i butiken och flyktenöver taken. Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar, det 
var slogans överalltfrån alla medelbeiga firmor, och en skivaffär i centrum som ett hål genom 
kulissen ut i verkligheten, drömmen, ut till färgerna man bara ser på bio. Vi bildade band och 
blåste ringar, drog med handen genom jorden, fyllde naglarna med lera, av all yta som vi 
skrapade, för nånstans under lagren av tätortstimotej bredde  stora världen ut sig utan farthinder 
och Konsumkort och nypon. Vi satte båtarna i bäcken, såg dom flyta in i tunneln, kanske vidare 
mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön, över vågorna mot Irland, ut på havet och sen blåsa 
iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började. Jag ser den gräddgula färgen, 
den moderna men diskreta, en helhet för det enkla, bara fälla upp och skruva. Men ändå alltid 
nåt som ville jaga och förvirra, nåt som inte var Ikea, nåt som inte hade lösningen i kanten. 
Jag hör det inrökta ljudet från en replokal vid tågstation. Bland speditionslokaler och bortglömda 
depåer, det stumma, dova skinnet och basen som darrar i gallret och glaset och det doftar just 
som asfalt gör om hösten. Vi gömde Fibban under stenen, Willes vin i busken. Hela dungen var 
ett mikro-Vegas, ladan bytte hänglås. Och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten med det 
lilla som blev över efter vågorna och stormarna och skummet Jag kan inte återvända, en 
brottsplats måste vila, flyktbilen är dumpad, stålarna är rena, nu bygger vi ett nytt hem, startar 
upp och börjar om, Söndermarken jagar mig men jag är inte där!