När hela världen blundade
öppnade en man sitt hjärta.

Hotel Rwanda - en av mina favoritfilmer.

För 15 år sedan skedde den kanske mest sinnessjukaetniska rensningen
mänskligheten har sett. Under en tremånaders period blev över en miljon
Tutsi-flyktingar brutalt mördade av Hutu-rebeller. Hutu och Tutsi är de två
olika folkslagen i landet Rwanda.
Trots att vi lever i en tid av ändlösa kommunikationsmedel och ett nyhetssamhälle
som aldrig sover lyckades resten av världenstänga sina ögon för vad som pågick.
Men en person vägrade blunda, Paul Rusesabagina. Det är en sann historia om
en mans komp att rädda så många flyktingar som bara står i hans makt genom
att erbjuda dem skydd i det hotell som han är föreståndare för. Genom sitt enorma
mod och stora hjärta lyckades han rädda livet på mer än tusenflyktingar som annars
hade gått en säker död till mötes.

Filmen får en att verkligen börja tänka på hur det har varit, och hur det fortfarande
är i vissa delar i världen. Hur kunde en etnisk rensning genomföras, när omvärlden
visste vad som hände, men ingen gjorde någonting? Inte ens FN. Varför är vissa
länder värda att hjälpa, medan andra inte betyder ett dugg? Jag blir så jävla arg på
allt sånt som händer. Mest för att resten av världen inte bryr sig.



Snart kommer en sammanfattning av boken "Tusen strålande solar". Där
händer nästan samma sak som i den här filmen. Bara det att det är kvinnorna
som är utsatta och behandlas som skit.