Jag ljuger för alla när jag säger att jag mår bra. Antar att jag säger så för att det är så jag vill att det ska vara. Men jag har så svårt att inse sanningen. Det känns så overkligt.

Så fort jag hittar något som jag tycker om så vänder det jämt helt och allt tar slut. Min kärlek är visst dömd att misslyckas. Min lycka varar inte. Det är ju bara att inse. Och det finns inget att göra åt. Det är som om det aldrig hade hänt. Som om allt bara var en lång dröm. Och när man drömmer något bra och sen vaknar, så svämmar besvikelsen över helt och hållet. Och det händer mig nästan hela tiden...
Damn, all this tears wont leave me alone!

Men alla kan ju inte få som de vill. Skulle alla få det så skulle alla bli missnöjda.

Människan hemsöks av den vidsträckta evigheten. Vi frågar oss om våra handlingar kommer att eka genom historien, Ska någon minnas oss långt efter att vi själva är borta och undra vilka vi var, hur tappert vi kämpade.. och hur starkt vår kärlek brann?
___________________________________________

I fredags fick det bli att glo på Idol hemma. Sen drog jag hem till Sarah där hon och Richard befann sig. Drack en del och sen åkte vi ner till stan. Satt på Morella ett tag. Gick till Palladium där det var rätt så dött i början. Typ 20 pers eller nått. Men efter ett tag så blev det mer drag iaf ! Party och dans, dans, dans! :D