Hon känner efter om det här är att vara fri.
 Om det här är ett liv med någon mening i.
 Det är ingen som tjatar längre,
 det är ingen här som ber henne stiga upp

 Hon går och plockar och hittar sina gamla brev.
 Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev.
 Nu är det ingen som skriver längre,
 det finns ingenting här som är värt att skriva upp

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va,
 men det är som om hon glömt vad som var så bra.
 Hon har för länge sen tappat lusten,
 har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

 Hon minns bara stunder i periferin.
 Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin.
 Nu är det ingen som bråkar längre,
 det är ingen här som börjar gräla om ingenting.

Hon känner efter om livet kan va lite mer.
 Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter.
 Det är ingen som pratar längre,
 det är såna dagar som vänder allt upp och ner.

 Det är såna dagar som hela världen sjunger:
 Har du kommit nånstans,
 Har du sumpat din sista chans,
 Är du framme nu?
 Har du valt en väg att gå,
 och ett mål att sikta på,
är det verkligen du?