Jag tänker på den där jävla dagen ofta, varje dag. Det är ju ingen dag jag kommer glömma bort i första taget. Tror att jag aldrig kommer glömma. Den 25 september 2011, den värsta dagen i mitt liv. Tänker på tårarna, sorgen & saknaden. Började fundera över om man kanske bara har ett visst antal tårar för en person. För jag trodde att mina hade tagit slut. Men fick det bevisat att jag hade fel.
För mig blir det, ju längre tiden går, svårare och svårare att gråta. Nu känner jag för det mesta bara en smärta i bröstkorgen. Men härom natten då jag låg vaken och inte kunde sova så slog det till. Det var som om jag, om igen, kom till insikt med att du inte kommer komma tillbaka. Man tror p ånågot sätt att man har accepterat att du är borta. Men rätt som det är så kommer man fram till att det har man ta mig fan inte gjort! 
Jag saknar dig Vladdis. Du anar säkert inte hur mycket. 

Det är som att det är en slöja mellan en själv och döden ibland. Och den där slöjan, den rycks undan när man förlorar någon som man har älskat eller som har stått en nära, och så ser man döden helt klart ett litet ögonblick. Och sen faller den här slöjan tillbaka, och så fortsätter man. Så blir det bra, till slut.


Typiskt att den enda bilden som jag har på oss två tillsammans är oskarp, fotografjävel!